Bättre sent än aldrig, här kommer min förlossningsberättelse med Delta. Något lång och behöver säkert redigeras men jag orkar inte läsa igenom den nu.

9 dagar efter det beräknade förlossningsdatumet vaknade jag av att jag hade lite småvärkar. Mats åkte iväg till jobbet vid klockan 5 som vanligt och jag låg i sängen och hade ont lite till och från. Efter ett par timmar och när Tindra hade vaknat bestämde jag mig för att ringa min mamma och säga att jag hade börjat få lite ont. Ville inte ringa och göra Mats stressad i onödan på jobbet utan avvakta och se hur det utvecklades. Efter att ha pratat med min mamma satte jag mig ner med Tindra vid matbordet för att äta frukost och efter det avtog värkarna. Bestämde mig då för att fullfölja de planer jag och Tindra egentligen hade för dagen dvs gå ner till biblioteket på rim och ramsor och sedan gå en promenad till babyland för att kolla på en åkpåse. Efter att ha varit på biblioteket utan att ha fått en enda värk gick vi mot babyland vilket är en bit att gå. Väl där fick jag någon värk men inga som kändes ordentligt. Efter att vi hade kommit hem igen och jag lagt Tindra efter maten la jag mig ner på soffan och kände hur värkarna började komma krypandes igen. De var dock inte alls speciellt smärtsamma och kom inte så tätt. Började klocka de bara för att se ungefär hur tätt de kom men de var fortfarande väldigt oregelbundna.  Vi väntade besök på eftermiddagen och de kom ungefär samtidigt som Mats kom hem från jobbet. Hade då fortfarande lite värkar men jag var säker på att det skulle ta lång tid. Klockan måste då ha varit runt 15. Vi bestämde oss för att de skulle stanna på middag och att vi skulle titta på idol på kvällen. Efter det började värkarna göra mer ont och jag var tvungen att börja andas mig igenom dem. Efter ett tag då jag inte ville att Tindra skulle se att jag hade ont la jag mig inne i sovrummet istället, värkarna gjorde då ondare men var fortfarande oregelbundna och jag visste att det skulle göra bra mer ont innan det var dags. Vid 17 bestämde jag mig för att ringa förlossningen bara för att kolla, de sa att jag skulle ta Alvedon, bada och avvakta till värkarna var mer regelbundna. Inte gav värkarna med sig och när vi skulle äta middag kunde jag inte sitta kvar vid bordet utan var tvungen att gå iväg innan varje värk eftersom det gjorde alldeles för ont att sitta på en hård stol under värken. Vid 18 sa jag åt Mats att jag inte ville vara kvar hemma längre trots att värkarna fortfarande inte var regelbundna eller gjorde så ont som jag mindes med Tindra. Han ringde förlossningen och de sa att vi var välkomna. Vi packade ihop det sista och sa hej då till Tindra som var kvar hemma med våra gäster som smidigt nog kunde agera barnvakter. När vi hade parkerat bilen utanför sjukhuset ringde jag min mamma samtidigt som Mats betalade parkeringen och sa att jag inte trodde att jag skulle klara det utan bedövning den här gången och att jag var rädd för att det skulle börja göra ännu mer ont. Började gråta lite vilket förmodligen berodde på att jag var så sjukt nervös. På vägen in på sjukhuset tyckte jag inte att värkarna gjorde lika ont längre och jag minns hur jag tänkte, nu slutar det säkert och vi får åka hem igen.
Vi kom upp till förlossningen och fick komma in på ett rum, en barnmorskestudent satte ctg på mig och sen fick vi vara själva inne på rummet. Klockan var då ca 18:50. Ctg:n krånglade lite eftersom hon inte riktigt lyckades sätta den rätt så hon kom tillbaka och försökte rätta till den. Efter ett tag kom barnmorskan för att undersöka mig och se om jag hade öppnat mig något. Jag tänkte bara, nu säger de säkert att jag inte är öppen något och får åka hem igen men så fel jag hade. Det visade sig att jag tydligen var öppen 8 cm och barnmorskan sa; vi ska bara ta hål på hinnorna så att vattnet går och sedan kan du nog börja krysta. Jag fattade ingenting eftersom jag låg och väntade på att värkarna skulle göra mer ont och när barnmorskestudenten frågade om jag ville ha lustgas tackade jag nej eftersom jag inte tyckte att det gjorde SÅ ont än. De gick iväg för att fixa med lite papper och när de sen efter ett bra tag äntligen skulle ta hål på hinnorna var jag fullt utvidgad. Vattnet gick och barnmorskan sa åt mig att börja krysta vilket gjorde mig väldigt förvirrad eftersom jag inte tyckte att jag hade några krystvärkar än, men strax där efter kom dem. Att krysta kändes den här gången som om att det tog evigheter även fast jag i efterhand fick veta att det gick snabbare än med Tindra. Barnmorskan frågade mig om jag sprack mycket första förlossningen och jag sa att jag sprack en hel del. Hon sa då att jag inte fick krysta om hon inte sa till, vilket inte är det lättaste. När huvudet var halvvägs ute fick jag inte krysta utan skulle flåsa bort värken för att det inte skulle gå allt för snabbt. Fick sen inte krysta mer utan kroppen skulle glida ut av sig själv men det kom en värk som verkligen inte gick att flåsa igenom och ja, sen var hon ute. Jag var till en början alldeles förvirrad eftersom en del av mig fortfarande väntade på att det skulle göra mer ont och jag även inte förstå hur snabbt det gick. Varken jag eller Mats väntade oss att hon skulle komma ut innan i natt och hade sagt till varandra väldigt mycket på skämt att nu klämmer vi ut henne så att vi hinner se idol. Men ut kom hon och bra mycket snabbare än vi trodde.

Kl.19:57 fick vi äntligen träffa vår efterlängtade Delta efter en otroligt snabb och smidig förlossning. Jag klarade mig nästan helt utan bristningar och fick bara en endaste liten som inte behövdes sys och som jag inte har känt av alls. Efter Tindras förlossningen sa jag att jag inte förstod hur folk kunde vilja föda flera barn eftersom det gjorde så sjukt ont men nu efter förlossningen med Delta förstår jag äntligen människor som säger att det inte behöver göra så ont att föda barn och jag förstår hur folk kan vilja göra det om och om igen. Jag tror det var min envishet som tog mig igenom förlossningen den här gången, jag hade under hela graviditeten varit fast besluten om att jag minsann inte skulle glömma bort att andas mig igenom värkarna och det fungerade verkligen!

Den 4 december 2009 blev vi tvåbarnsföräldrar och vi är numera stolta föräldrar till de två finaste tjejerna som finns!