Det var vi. Vi ifrån första början, du och jag för evigt. Jag minns när jag såg dig för första gången, där nere på stranden på landstället. Du satt där och kastade sten i vattnet och jag kom ner för att göra precis samma sak. Bara för att få vara för mig själv. När du vände dig om och tittade mig rakt i ansiktet kunde jag inte låta bli och stirra. Du var så vacker. Du kom fram till mig, räckte fram handen och presenterade dig som Kim. Jag blev helt till mig. Vilket gulligt namn tänkte jag och log blygt. Jag talade om för dig att jag hette Thomas, såg hur dina ögon glittrade till och du log lika blygt tillbaka. Jag visste att det var dig jag ville ha, just du och ingen annan. Vi stod där alldeles tysta du och jag. Det var som om vi redan kände varandra. Du frågade mig om jag ville sitta vid dig och prata. Mitt hjärta dunkade hårt och med en darrig röst lyckades jag få fram ett ja. Jag slog mig ner där, alldeles tätt intill dig och du gav mig den där otroliga blicken. Den gick rakt igenom mig och mitt hjärta dunkade så fort det någonsin kunde göra. Du frågade mig vad jag var för en människa och jag svarade att jag bara är den jag är. Ditt leende blev större och större och jag kunde inte få nog av ditt vackra ansikte. Jag såg hur ett ord började formas på dina läppar men du kunde inte få fram det. Jag frågade dig vad det var och du svarade genom att rycka på axlarna. Jag frågade dig igen och ordet formades på dina läppar. Du gör mig stum Thomas, var vad du sa till mig. Jag svarade med ett tack och log mitt gladaste leende. Du fångade min blick och bara tittade på mig. Jag visste då att det var min tur att berätta mina tankar. Jag sa det är du och jag, redan nu. Då var det din tur att le ditt allra vackraste leende. Du reste dig upp och sa att du var tvungen att gå. Jag frågade när jag skulle få se dig igen. Du svarade samma tid, samma plats imorgon och så gick du din väg. Jag kunde inte sluta titta på dig när du gick bort och vek inte av blicken förens du försvann bakom husknuten. Det blev öde och tyst när du försvann och kvar satt jag ensam och förälskad. Jag var inte bara förälskad, jag var kär. Kärlek vid första ögonkastet säger de att det inte existerar, men tro mig, det gör det. Jag skrev ditt namn i sanden, gång på gång tills solen gick ner under horisonten. Det var dags även för mig att gå hem. Jag längtade redan efter morgondagen.
Du satt där, på samma ställe trots att kvällen fortfarande var ung. Jag smög ner till dig och satte mig intill dig igen. Du sa inget utan log bara, precis som kvällen innan. Ord behövdes inte. Vi förstod varandra ändå, men ändå var det dags att börja prata. Det var då du öppnade din mun igen. Du undrade om det var vi två nu. Ja det är vi svarade jag. Vi behöver ingen annan. Du tittade upp på mig och jag förstod var du ville. Du ville bli kysst och som jag minns fick du din vilja igenom. Det var den mest otroliga kväll i mitt liv, du och jag emot världen. Det kändes som om ingenting skulle kunna stoppa oss ifrån att vara vi två. Vi satt kvar på den lilla stranden långt efter att det hade blivit mörkt. Alldeles omslingrade som om vi aldrig skulle hålla om varandra igen. Vi visste att det inte var sant. Redan då visste vi att det skulle vara vi för alltid. Den där gången var det min tur att gå och lämna dig ensam sittandes på strandkanten.

Efter det gick det några veckor innan allt började rasa. Vi hade det bra du och jag, sittandes på samma strand varenda kväll. Du och jag, vi hörde ihop. Du var det enda jag tänkte på. Varenda minut, varenda sekund. Jag förstår inte hur allt kunde gå så fel eller ja, det var inte så konstigt. Vi satt där som alla andra kvällar och tittade på solnedgången tillsammans. Allt började precis som vanligt tills du öppnade dina vackra läppar och sa de orden som gjorde mig så ont, så ont. Du berättade att du hade cancer och skulle dö inom snar framtid. Min värld brast. Vi hörde ihop, utan dig är jag inte hel. Jag tittade undrande på dig med tårar i ögonen och fråga när du fick veta det. Du svarade att du hade vetat det länge men inte velat säga något eftersom jag var det bästa, det bästa som hade hänt dig sa du. Jag älskar dig Thomas sa du. Tårarna rann om oss båda. Jag la mina armar omkring dig och höll om dig som aldrig förr. Du var mitt allt, allt jag levde för. Du sa, oroa dig inte, det löser sig Thomas jag lovar dig det min älskade. Jag blev sådär stum, som första gången vi sågs. Det sista jag sa till dig innan du gick bort, bort ifrån mig var; jag älskar dig med. Det var sista gången jag såg dig. Sista gången. Dagen efter gick du bort, som om du visste att det skulle hända. Jag förstår inte, jo jag förstår men jag vill inte förstå. Hur du bara kunde försvinna. Tiden hade runnit iväg, du var min ängel min allra käraste vän och älskling. Jag älskade dig som jag aldrig har älskat någon, inte före och inte efter. Du finns i mitt hjärta för evigt min kära. Jag hoppas att du har det bra uppe i himlen, jag vet att du ser mig. Jag älskar dig min pojke, du och jag så förbjudet men så underbart. Jag är gift nu vet du, med en flicka. Vi har precis fått en son som vi döpt till Kim. Nu måste jag säga farväl, men du finns kvar i mig. Nu och för alltid.

Älskade ängel skrev jag när jag gick första året på berga, haha

 Änglalockar

Mitt hjärta smälte varje gång jag såg hennes klar blå ögon lysa av glädje. Hon var ganska lång för att vara tre år och otroligt vacker.

    Hennes blonda hår lockade sig som änglalockar kring det lilla barnansikte på ett sätt som var helt otroligt. Alla killar skulle ha fallit för hennes lockar och skrattgropar om hon hunnit bli äldre.

    När hon log var det som att bli helt varm av lycka även fast det var mittivintern. Jag blev så lycklig av att bara se henne springa naken på gräsmattan på sommaren. När hon sprang va det som om hon glömde allt, som om allt jobbigt försvann. Oh, Jag önskar att hon varit min!

Jag tror det hela började redan när min styvsyster träffade sin dåvarande pojkvän. Min styvsyster som jag aldrig gillat började göra saker som gjorde att jag avskydde henne ännu mer. Hon började stjäla saker från mig, skita i att fixa ordning saker. Min styvsyster som alltid varit den lilla duktiga flickan men hästsvansar och glasögon förvånade mig faktiskt.

    Den dagen hon blev gravid med Agnes (barnets senare namn), vart jag så avundsjuk. Det var ju jag som förtjänade ett barn inte hon. Jag tror hon hatade Agnes redan från första början.

    Den dagen när Agnes fyllde två år började jag bli riktigt orolig. Den lilla flickan som trots hade det jobbigt eftersom hennes föräldrar ignorerade henne skrattade ändå och va lycklig så fort hon träffade med mig, men då när hon fyllde två märkte jag något annorlunda. Agnes hade slutat skratta, le och flänga omkring. Hon slutade prata och nickade mest som svar när jag frågade något. Jag vart helt förkrossad, jag älskade ju Agnes som om hon vore min egen dotter och när hon började undvika mig kunde jag inte förstå vad som hade hänt. Bara jag såg på henne så märkte jag hur mycket hon led.

När ingenting blev bättre började jag misstänka hennes föräldrar. Jag gick för att prata med min kära styvsyster en dag, men då var ingen hemma. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, vad ska jag nu göra? Jag försökte prata med folk som kände min styvsyster, men ingen ville berätta något, alla smällde igen dörren i mitt ansikte.   

      En dag hittade jag Agnes utanför min dörr, hon bara stod där när jag skulle slänga soporna, hon sa att hennes mamma hade lämnat henne där för att hon skulle iväg och handla. Jag försökte prata med henne, men hon svarade inte. Jag tittade på henne, hon hade rivsår över hela armarna. Jag frågade om hennes mamma hade gjort det med hon skakade bara på sitt lilla huvud. Sedan kom hennes mor och hämtade henne. Det fanns inget jag kunde göra.

     Jag försökte gå till polisen, men dom vart bara irriterade och skjutsade iväg mig direkt. Dom trodde inte på min såkallade "historia".  Jag började bryta ihop. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag kunna hjälpa min älskade Agnes.

    Det gick ett tag utan att jag hörde något eller såg skymten av henne. Jag började bli riktigt orolig. Vad gjorde de egentligen med henne? Det var en fråga jag inte kunde svaret på.

    Mitt liv var på väg att ta slut när jag äntligen såg henne igen, det var på stan och bara en snabb blick men hon såg okej ut, det fick mig att må bättre, men samtidigt sämre för jag såg fortfarande att hon led.

     Om jag bara kunde ta mig till tillräckligt med mod för att gå dit och rädda henne. Det var en dröm jag drömde varje natt. Men hur skulle jag lyckas med det? Min styvsysters pojkvän var ju känd för att vara väldigt våldsam, jag tror tom han dödade en kille en gång fast det vart aldrig någon rättegång. Hur kunde jag vara så feg att jag inte ens vågade rädda det jag älskade mest här på jorden? Om jag inte varit så feg kanske hon skulle funnits kvar här nu.

    Den där kvällen, jag minns den som igår. Det som egentligen borde vara en härlig dag, årets första snöfall. Jag gick där på vägen som nu var täckt av snö, lika deppig som jag hade varit det senaste halvåret. Jag visste inte vart jag var på väg, jag bara gick. Vinden susade omkring mig och jag frös, men jag ignorerade det Jag kommer ihåg hur jag kunde höra ungdomar skratta, småbarn gråta och hur dom vuxna diskuterade viktiga ämnen. Mitt liv kändes så ensamt, jag hade ingen förutom min Agnes. Hon var en enda jag tänkte på, dag och natt.

    Medan jag gick där på gatan började jag känna hur en knut växte i magen. Jag kände direkt att något var fel på Agnes, för vi stod så nära varandra att jag kunde känna hur hon hade det. Då fick jag panik, vad skulle jag göra? Jag sprang till polisen, men dom hade inte tid för mig. Oron växte sig mer och mer, jag vart riktigt rädd. Jag bestämde mig för att åka och hämta Agnes. Något måste ju göras! Jag sprang, hela vägen hem till min styvsyster. När jag stod där utanför dörren kände jag hur livet rann ur mig. Jag knackade på dörren, ingen öppnade. Jag började banka, fortfarande inget svar. Jag kände på dörren, den var olåst. Jag gick in, det var tomt. När jag kom in i vardagsrummet såg jag Agnes kropp ligga livlös på golvet. Hon var död! Hennes änglalockar hängde livlöst över hennes ansikte.

Den natten kunde jag inte sova, mina tårar dränkte kudden.

 Senare hittade man även hennes föräldrar som hade hängt sig i sovrummet.

   Agnes vart kremerad och jag spred ut henne på en plats som hon alltid hade älskat. Den lilla gröna dungen bakom mitt hus där vi alltid sprang omkring och lekte. Hur ska jag kunna fortsätta mitt liv utan henne?

Av: Nikki Svärdsen 9c

Haha, läs och njut ;)

Samma dilemma idag igen, kan inte komma på någon rubrik. Det är inte alltid så lätt. Vi syndade idag och åt pizza till middag eftersom jag blev så himla sugen, sällan jag  blir det då pizza oftast äcklar mig. Idag var det gott iaf tills jag hade ätit upp hela och började må illa.
Innan vi åt tog jag och Tindra ett bad men det var inte populärt vill jag säga. Vet inte riktgt vad som har hänt, hon älskade att bada förut men nu börjar hon skrika när hon hamnar i vattnet. Har försökt med lite olika temperaturen och att hålla henne nära mig men ingenting funkar. Det är lite tråkigt, hoppas att det går över eftersom jag har anmält oss till babysim som börjar v.15. Hoppas

Nu är jag trött.

Godnatt

Jag känner mig som en ny männsika nästan, Tindra har krånglat de senaste nätterna men inatt sov hon bra och somnade om på morgonen så att jag fick en lite sovmorgon. Härligt
Jag försökte göra egen majspure imorse men gav upp efter ett tag eftersom det bara var krånligt och drygt att försöka få bort skalen, ska testa en annan grönsak/rotfrukt istället. Tindra är jätte matglad och skulle kunna äta tills det att hon sprängs men eftersom jag fortfarande vill att amningen ska vara största delen av den mat hon får så får hon bara smakportioner.

Mats är nere och hämtar FasterTillan och jag måste diska.

Idag mår jag bra mycket bättre än jag gjorde igår! Jag har fixat lite här hemma, tvättat, städat och så. Jag längtar lite till Mats mår bättre så att han kan börja hjälpa till här hemma lite, det är jobbigt att göra allt själv och det är nog därför jag har varit en tröttmössa.
Längtar efter en riktig vecka eftersom det har varit påsk så var det inte föräldragrupp idag och inte ska jag dansa imorgon heller. Tittade på so you think you can dance idag och blev bara ännu mer suen på att få dansa igen. Jag vill nu!

Imorgon ska jag kanske gå förbi Anna en sväng och umgås lite. Saknar henne! Sen kommer FasterTillan hit och ska mysa lite med oss. Trevligt!


Jag påstår hela tiden att jag ska ta nya tag och börja skriva mer men jag har gett upp det nu. Jag skriver det jag skriver när det blir av helt enkelt.