Det var vi. Vi ifrån första början, du och jag för evigt. Jag minns när jag såg dig för första gången, där nere på stranden på landstället. Du satt där och kastade sten i vattnet och jag kom ner för att göra precis samma sak. Bara för att få vara för mig själv. När du vände dig om och tittade mig rakt i ansiktet kunde jag inte låta bli och stirra. Du var så vacker. Du kom fram till mig, räckte fram handen och presenterade dig som Kim. Jag blev helt till mig. Vilket gulligt namn tänkte jag och log blygt. Jag talade om för dig att jag hette Thomas, såg hur dina ögon glittrade till och du log lika blygt tillbaka. Jag visste att det var dig jag ville ha, just du och ingen annan. Vi stod där alldeles tysta du och jag. Det var som om vi redan kände varandra. Du frågade mig om jag ville sitta vid dig och prata. Mitt hjärta dunkade hårt och med en darrig röst lyckades jag få fram ett ja. Jag slog mig ner där, alldeles tätt intill dig och du gav mig den där otroliga blicken. Den gick rakt igenom mig och mitt hjärta dunkade så fort det någonsin kunde göra. Du frågade mig vad jag var för en människa och jag svarade att jag bara är den jag är. Ditt leende blev större och större och jag kunde inte få nog av ditt vackra ansikte. Jag såg hur ett ord började formas på dina läppar men du kunde inte få fram det. Jag frågade dig vad det var och du svarade genom att rycka på axlarna. Jag frågade dig igen och ordet formades på dina läppar. Du gör mig stum Thomas, var vad du sa till mig. Jag svarade med ett tack och log mitt gladaste leende. Du fångade min blick och bara tittade på mig. Jag visste då att det var min tur att berätta mina tankar. Jag sa det är du och jag, redan nu. Då var det din tur att le ditt allra vackraste leende. Du reste dig upp och sa att du var tvungen att gå. Jag frågade när jag skulle få se dig igen. Du svarade samma tid, samma plats imorgon och så gick du din väg. Jag kunde inte sluta titta på dig när du gick bort och vek inte av blicken förens du försvann bakom husknuten. Det blev öde och tyst när du försvann och kvar satt jag ensam och förälskad. Jag var inte bara förälskad, jag var kär. Kärlek vid första ögonkastet säger de att det inte existerar, men tro mig, det gör det. Jag skrev ditt namn i sanden, gång på gång tills solen gick ner under horisonten. Det var dags även för mig att gå hem. Jag längtade redan efter morgondagen.
Du satt där, på samma ställe trots att kvällen fortfarande var ung. Jag smög ner till dig och satte mig intill dig igen. Du sa inget utan log bara, precis som kvällen innan. Ord behövdes inte. Vi förstod varandra ändå, men ändå var det dags att börja prata. Det var då du öppnade din mun igen. Du undrade om det var vi två nu. Ja det är vi svarade jag. Vi behöver ingen annan. Du tittade upp på mig och jag förstod var du ville. Du ville bli kysst och som jag minns fick du din vilja igenom. Det var den mest otroliga kväll i mitt liv, du och jag emot världen. Det kändes som om ingenting skulle kunna stoppa oss ifrån att vara vi två. Vi satt kvar på den lilla stranden långt efter att det hade blivit mörkt. Alldeles omslingrade som om vi aldrig skulle hålla om varandra igen. Vi visste att det inte var sant. Redan då visste vi att det skulle vara vi för alltid. Den där gången var det min tur att gå och lämna dig ensam sittandes på strandkanten.

Efter det gick det några veckor innan allt började rasa. Vi hade det bra du och jag, sittandes på samma strand varenda kväll. Du och jag, vi hörde ihop. Du var det enda jag tänkte på. Varenda minut, varenda sekund. Jag förstår inte hur allt kunde gå så fel eller ja, det var inte så konstigt. Vi satt där som alla andra kvällar och tittade på solnedgången tillsammans. Allt började precis som vanligt tills du öppnade dina vackra läppar och sa de orden som gjorde mig så ont, så ont. Du berättade att du hade cancer och skulle dö inom snar framtid. Min värld brast. Vi hörde ihop, utan dig är jag inte hel. Jag tittade undrande på dig med tårar i ögonen och fråga när du fick veta det. Du svarade att du hade vetat det länge men inte velat säga något eftersom jag var det bästa, det bästa som hade hänt dig sa du. Jag älskar dig Thomas sa du. Tårarna rann om oss båda. Jag la mina armar omkring dig och höll om dig som aldrig förr. Du var mitt allt, allt jag levde för. Du sa, oroa dig inte, det löser sig Thomas jag lovar dig det min älskade. Jag blev sådär stum, som första gången vi sågs. Det sista jag sa till dig innan du gick bort, bort ifrån mig var; jag älskar dig med. Det var sista gången jag såg dig. Sista gången. Dagen efter gick du bort, som om du visste att det skulle hända. Jag förstår inte, jo jag förstår men jag vill inte förstå. Hur du bara kunde försvinna. Tiden hade runnit iväg, du var min ängel min allra käraste vän och älskling. Jag älskade dig som jag aldrig har älskat någon, inte före och inte efter. Du finns i mitt hjärta för evigt min kära. Jag hoppas att du har det bra uppe i himlen, jag vet att du ser mig. Jag älskar dig min pojke, du och jag så förbjudet men så underbart. Jag är gift nu vet du, med en flicka. Vi har precis fått en son som vi döpt till Kim. Nu måste jag säga farväl, men du finns kvar i mig. Nu och för alltid.

Älskade ängel skrev jag när jag gick första året på berga, haha