Sitter och försöker hitta en novell jag skrev när jag gick i ettan på gymnasiet, som jag tycker om. Ska se om jag kan hitta den och lägga upp den här. Så länge kan ni få läsa en inte lika bra novell som jag skrev när jag gick i 9:an.

 Änglalockar

Mitt hjärta smälte varje gång jag såg hennes klar blå ögon lysa av glädje. Hon var ganska lång för att vara tre år och otroligt vacker.

    Hennes blonda hår lockade sig som änglalockar kring det lilla barnansikte på ett sätt som var helt otroligt. Alla killar skulle ha fallit för hennes lockar och skrattgropar om hon hunnit bli äldre.

    När hon log var det som att bli helt varm av lycka även fast det var mittivintern. Jag blev så lycklig av att bara se henne springa naken på gräsmattan på sommaren. När hon sprang va det som om hon glömde allt, som om allt jobbigt försvann. Oh, Jag önskar att hon varit min!

Jag tror det hela började redan när min styvsyster träffade sin dåvarande pojkvän. Min styvsyster som jag aldrig gillat började göra saker som gjorde att jag avskydde henne ännu mer. Hon började stjäla saker från mig, skita i att fixa ordning saker. Min styvsyster som alltid varit den lilla duktiga flickan men hästsvansar och glasögon förvånade mig faktiskt.

    Den dagen hon blev gravid med Agnes (barnets senare namn), vart jag så avundsjuk. Det var ju jag som förtjänade ett barn inte hon. Jag tror hon hatade Agnes redan från första början.

    Den dagen när Agnes fyllde två år började jag bli riktigt orolig. Den lilla flickan som trots hade det jobbigt eftersom hennes föräldrar ignorerade henne skrattade ändå och va lycklig så fort hon träffade med mig, men då när hon fyllde två märkte jag något annorlunda. Agnes hade slutat skratta, le och flänga omkring. Hon slutade prata och nickade mest som svar när jag frågade något. Jag vart helt förkrossad, jag älskade ju Agnes som om hon vore min egen dotter och när hon började undvika mig kunde jag inte förstå vad som hade hänt. Bara jag såg på henne så märkte jag hur mycket hon led.

När ingenting blev bättre började jag misstänka hennes föräldrar. Jag gick för att prata med min kära styvsyster en dag, men då var ingen hemma. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, vad ska jag nu göra? Jag försökte prata med folk som kände min styvsyster, men ingen ville berätta något, alla smällde igen dörren i mitt ansikte.   

      En dag hittade jag Agnes utanför min dörr, hon bara stod där när jag skulle slänga soporna, hon sa att hennes mamma hade lämnat henne där för att hon skulle iväg och handla. Jag försökte prata med henne, men hon svarade inte. Jag tittade på henne, hon hade rivsår över hela armarna. Jag frågade om hennes mamma hade gjort det med hon skakade bara på sitt lilla huvud. Sedan kom hennes mor och hämtade henne. Det fanns inget jag kunde göra.

     Jag försökte gå till polisen, men dom vart bara irriterade och skjutsade iväg mig direkt. Dom trodde inte på min såkallade "historia".  Jag började bryta ihop. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag kunna hjälpa min älskade Agnes.

    Det gick ett tag utan att jag hörde något eller såg skymten av henne. Jag började bli riktigt orolig. Vad gjorde de egentligen med henne? Det var en fråga jag inte kunde svaret på.

    Mitt liv var på väg att ta slut när jag äntligen såg henne igen, det var på stan och bara en snabb blick men hon såg okej ut, det fick mig att må bättre, men samtidigt sämre för jag såg fortfarande att hon led.

     Om jag bara kunde ta mig till tillräckligt med mod för att gå dit och rädda henne. Det var en dröm jag drömde varje natt. Men hur skulle jag lyckas med det? Min styvsysters pojkvän var ju känd för att vara väldigt våldsam, jag tror tom han dödade en kille en gång fast det vart aldrig någon rättegång. Hur kunde jag vara så feg att jag inte ens vågade rädda det jag älskade mest här på jorden? Om jag inte varit så feg kanske hon skulle funnits kvar här nu.

    Den där kvällen, jag minns den som igår. Det som egentligen borde vara en härlig dag, årets första snöfall. Jag gick där på vägen som nu var täckt av snö, lika deppig som jag hade varit det senaste halvåret. Jag visste inte vart jag var på väg, jag bara gick. Vinden susade omkring mig och jag frös, men jag ignorerade det Jag kommer ihåg hur jag kunde höra ungdomar skratta, småbarn gråta och hur dom vuxna diskuterade viktiga ämnen. Mitt liv kändes så ensamt, jag hade ingen förutom min Agnes. Hon var en enda jag tänkte på, dag och natt.

    Medan jag gick där på gatan började jag känna hur en knut växte i magen. Jag kände direkt att något var fel på Agnes, för vi stod så nära varandra att jag kunde känna hur hon hade det. Då fick jag panik, vad skulle jag göra? Jag sprang till polisen, men dom hade inte tid för mig. Oron växte sig mer och mer, jag vart riktigt rädd. Jag bestämde mig för att åka och hämta Agnes. Något måste ju göras! Jag sprang, hela vägen hem till min styvsyster. När jag stod där utanför dörren kände jag hur livet rann ur mig. Jag knackade på dörren, ingen öppnade. Jag började banka, fortfarande inget svar. Jag kände på dörren, den var olåst. Jag gick in, det var tomt. När jag kom in i vardagsrummet såg jag Agnes kropp ligga livlös på golvet. Hon var död! Hennes änglalockar hängde livlöst över hennes ansikte.

Den natten kunde jag inte sova, mina tårar dränkte kudden.

 Senare hittade man även hennes föräldrar som hade hängt sig i sovrummet.

   Agnes vart kremerad och jag spred ut henne på en plats som hon alltid hade älskat. Den lilla gröna dungen bakom mitt hus där vi alltid sprang omkring och lekte. Hur ska jag kunna fortsätta mitt liv utan henne?

Av: Nikki Svärdsen 9c

Haha, läs och njut ;)