Jag är inte mamma än, inte förens i oktober. Men jag är en gravid tonåring. Hör på ironin i denna meningen då man oftast hör om de stackars små olyckliga tonåringar som råkat bli gravida. Att det ständigt ska vara ett så känsligt område och att folk inte ens vågar gratulera mig som annars skulle vara en självklarhet.

Hur skulle jag kunna vara lycklig? Jag är en ju en gravid tonåringar och de kan ju inte vara glada inte sant? Jag måste ju vara helt förstörd eftersom jag nu tydligen kastar bort hela mitt liv på att skaffa barn med den jag älskar, eftersom jag inte är tillräckligt gammal än så vet jag inte vad jag vill enligt andra. Folk undrar hur jag skulle kunna ha kapacitet nog för att ta hand om ett barn och påpekar saker som ekonomin. Trots att unga mammor blir mer och mer accepterade i dagens samhälle så känns det ofta som om att det vore mer accepeterat att vara en drogmissbrukande mamma än en ung sådan.

Trots min ringa ålder på 17 år så är jag glad! Jag är glad över hur mitt liv utvecklas och det jag kommer att gå igenom. Jag är inte bara en ung mamma, jag är en lycklig, tokigt kär, stolt blivande mamma. Vi kommer att klara av det tillsammans, jag och min kärlek (om jag nu kan veta vad kärlek är eftersom jag endast är 17 år).