Dagarna flyger förbi och veckorna bara försvinner. Ibland känns det som om att jag bara väntar på att något speciellt ska hända. Dagarna är fyllda av en massa måsten och jag kommer på mig själv att undra vad jag egentligen har gjort. Det känns som om att jag väntar, väntar på att mitt liv ska starta. Det börjar närma sig slutet på året vilket även innebär slutet av denna mammaledighet. Vad har egentligen hänt det senaste året? Det känns som om att jag fortfarande väntar på att mammaledigheten ska börja. Vad kommer hända här näst? När det nya året börjar och jag behöver få ett jobb för att vi ska kunna få det att gå ihop. Det är inte att jobba som skrämmer mig, inte alls. Det som skrämmer mig är hur vi ska hinna lösa allt innan året är slut. Var ska jag hitta ett jobb, när kommer vi att lyckas flytta och hur ska vi få ihop det med förskola för båda barnen. Tiden flyger iväg och snart står vi där utan att ha hunnit komma på en lösning. Vad händer då? Klockan tickar, jag inser hur fort tiden försvinner och börjar få panik. Jag måste lösa det här, jag måste komma på en lösning till våra problem. Men hur?
Jag drömmer om den dagen vi flyttar, då vi kan börja leva våra egna liv, då vi kan känna att vi kan få ihop vardagen som två arbetande föräldrar och där vi kan känna att vi hör hemma. Jag vill sluta vänta nu...

Var tvungen att ventilera mina tankar lite. Jag brukar vara positiv och försöka tänka att det löser sig, snart kommer det lösa sig. Men nu närmar sig slutet och ingenting händer. Jag tänker inte ge upp, jag ska kämpa vidare men hur ska jag lyckas?

Godnatt på er därute, imorgon är det en ny vecka. Ny vecka, nya tag,